Jag undrar hur det varit
om du känt mig idag.
Hade vi gått på stan tillsammans jag och du?
Pratat och skrattat, sagt ”vad har mamma gjort nu?”
Hade du hållit tal på mitt bröllop,
pussat mina barn?
Tagit min hand när jag grät och sagt
”det går över snart?”
Allt som skulle hänt blev bortsköljt av en våg i sanden.
Dina fotspår fortfarande avtecknade längst vattenranden.
Alla dina ögonblick, som pärlor på en tråd som brast.
För alltid fräknig med solblekt rött hår.
För alltid 32, nu som då.
Leave a Reply